Det fräste till bakom oss, i ödehusets gamla kök. När jag vände mig om såg jag en blå gasollåga. I dess mitt spra­kade en vit blixt. Den rörde sig som en fjäril i mörkret, tills den lyste upp Milos släta ansikte. Korpens ögon blänkte som två, små obeboliga planeter. Doften av cigar­rök ringlade sig fram. ’Nej, men ser man på – vad roligt att träffa er här’, sa Milos, knäppte av gasolbrännaren och drog ett djupt bloss. Jag kunde ha svurit på att Vargöga neg till, sjönk ner ett par meter i Vänern, kippade efter andan och pustade ut. En utandning som kunde fyllt ett segel.
Vargöga är ön i Vänern dit bröderna Simon och Jonathan flyttar efter den stora olyckan. Leken som slutade med Jonathan i rullstol. På Vargöga finns pappa och släktgården som familjen Varg haft sedan urminnes tider. Att stiga i land där är som att komma till en annan värld. På deras sida av ön bor inte många människor, men på andra sidan bor de som har makt och inflytande och de är inte glada över att familjen Varg är tillbaka. Den gamle mannen Milos verkar dock veta ett och annat om ön, om vattnets magiska kraft och om allt det som pappa inte vill tala om. Med hjälp av grannflickan Elvira kanske Simon kan lista ut vad det är för förbannelse som vilar över släkten och kan­ske kan allt bli bra igen; för hans bror, hans mamma och pappa. Och inte minst för Simon själv.

”Vargöga” är en lika mycket en spänningsroman som en utvecklingsroman. Stämningsmättad och atmosfärisk, en riktigt slukarbok för de unga läsarna.
Sagt om boken: 
"Miljöbeskrivningarna är målande med poetiska drag./…/ Skildringen är en slags magisk realism med frågeställningar om livet och dess slut och kommer säkert uppskattas dem som läser Angerborn och Petrus Dahlin..” Helhetsbetyg: 4.
– Christina Wedenmark, BTJ-häftet nr 8 2021